När man lever sitt liv på främmande språk händer det att internationella ord liksom blir fel även när man talar sitt eget.

När jag pratar svenska och ska säga koffein t.ex. händer det att jag säger kaffein eftersom det heter cafeína på spanska. Eller att jag uttalar wi-fi “wii, fii” och inte ” wai-fai”. Eller att jag betonar net i internet. Säger link i stället för länk. Det har t.o.m hänt att jag utbrustit i ett olé! när Ilia rivit ner ngt hemma i Sverige -till svenskarnas stora förtjusning. Just olé är ju ett internationellt vedertaget ord, men brukar mest användas när ngn är klumpig, eller i ett barns fall busig, och river ner alternativt tappar något. En servitör som tappar en bricka full med glas kan få ett rungande Olé! till hans stora förtret. Men för det mesta rör det sig om att jag förspanskar ord,eller till och med grammatiken, och således låter som en utlänning.

För en svensk som talar med mig kan det här vara väldigt irriterande. Inte fullt så irriterande som en svensk som pratar med lätt amerikansk engelsk brytning, men irriterande likväl. Va fasen, en svensk ska väl ändå kunna prata ordentlig svenska liksom!

Några veckor i Sverige brukar dock fixa till min svenska och jag blir snart minst lika svensk som tacos och fredagsmys.

Men faktum är att man i Sverige har ganska låg tolerans för brutet språk. Invandrare som talar väldigt avancerad svenska men bryter lite och gör lite missar då och då har väldigt svårt i vårt samhälle. Även bland svenskar som inte alls anser sig vara invandrarfientliga. Jag har medvetandegjorts min egen otålighet och oförståelse för “utomspråkliga” när jag själv har levt som invandrare och inte behärskat språken till fullo. Innan jag har lärt mig att tala riktigt bra -vilket krävt år av uppoffring och ett jäkla kämpande- har det varit väldigt svårt att uttrycka sig, jag har många gånger verkat dum i huvudet och ofta, väldigt ofta blivit missförstådd.

På flera plan, till och med som person.

Jag minns hur jag liksom insåg hur några av mina utländska vänners egendomliga personlighetsdrag egentligen hade med språket att göra. Detta är värst när man uppnår en såpass avancerad nivå att folk liksom förväntar sig att man är helt med…men så är man inte riktigt det. När folk slutar säga “vad duktig du är på att prata(valfritt språk)” och bara pratar på.

För hur bra man än blir på ett andra språk, hur mycket man än nöter och stöter och lever på det språket, blir det aldrig riktigt samma sak som ens modersmål. Aldrig någonsin.

Därför känner jag mig numera bäst förstådd av andra människor som vet hur det är att verkligen leva i ett sammanhang där ens eget språk inte är funktionellt. Vi förstår varandra bättre. Och min svenska vänner som kommer från en annan språklig miljö känner sig numera bättre förstådda av mig.

Det bästa med språkförbistring är att det leder till en hel del humor!

Jag måste berätta mer om sånt. Jag har till exempel vid något tillfälle talat om för min lärare att jag var så knullad kvällen innan att jag inte orkade göra läxan. Just de där knullen dyker upp i olika skepnader i mitt vokabulär. Och ännu roligare blir missförstånden när man är i riktigt intima situationer. Oj vad många förlösande skratt det har lett till(på bekostnad av andra förlösande uttryck måhända).

Men det tar vi en annan gång.